9 dec. 2013

PISA 2012

Det har redan skrivits en hel del om Finlands framgång i PISA 2012-undersökningen. Det här vore väl ingen lärarblogg om jag bara lät undersökningen gå förbi utan någon notis. Så här kommer mina åsikter om vissa påståenden som varit synliga i media under den senaste veckan:

1. Finland klarade sig dåligt. 

Nej. Finland klarade sig bra. Yle Nyheter gjorde en liten kalkyl och slog ihop Finlands resultat i alla tre delområden (matematik, läsförståelse och naturvetenskap) och då kom vi på 7. plats. Deltagarländerna var 65 till antalet och att då vara i topp 10 är inte illa.

Deltagarländerna har också blivit fler till antalet. År 2000 var de bara 32 stycken och då är det i princip lättare att komma högre upp på "rankinglistan".

Åtminstone på Twitter uttryckte en del sitt missnöje över att Kina inte betraktas som ett enda land. Visst skulle Topp 10 skulle se annorlunda ut om Shanghai, Macao och Hongkong klumpades ihop till bara "Kina". Inte ser vi ju heller Ålands resultat skilt, utan det är med i Finlands resultat.

2. Vi i Finland borde utveckla vårt skolsystem. 

Ja. Men definitivt inte i samma riktning som många asiatiska skolsystem utvecklats. Vi vill inte ha alltför långa skoldagar, privatlektioner på kvällarna, en massa standardiserade test och kontroll från skolverkets sida.

3. Finland borde klara sig bättre i testen.

Kanske. Men, vi ska inte ändra vår läroplan så att vi börjar undervisa för testens skull. Vi ska även i fortsättningen "lära för livet" och jobba för att eleverna ska uppleva skolan och undervisningen motiverande och nyttig.

22 okt. 2013

Att vara lärare i Finland

Finland och vårt skolsystem har redan länge intresserat omvärlden. Här lyckas våra elever, av olika anledningar, få bra resultat i PISA-test. Många rektorer, lärare, forskare och annat skolfolk har besökt vårt land för att få veta mera om det framgångsrika skolsystemet här.

För mig som lärare i Finland är det väldigt intressant att läsa och höra vad dessa pedagoger haft för tankar om våra skolor, pedagogiken och lärarutbildningen. Allt det som lyfts fram av pedagogerna "utifrån" är så självklart för oss, att vi antagligen inte ens funderar på det. Och det är just därför som det är så oerhört nyttigt för oss att bli bekanta med deras upptäckter.

Visst klagar vi också över vårt system: läroplanen kan kännas för ambitiös, vi har för lite resurser, vi har för få eller för många undervisningstimmar, vi har tidsbrist, det finns för få specialpedagoger eller assistenter. Listan kan göras lång, om man vill. Men när man får höra hur pedagoger från andra länder lyfter fram det goda med det finska skolsystemet kan man ändå känna sig ganska så nöjd över att få vara lärare just i Finland.

Det jag som lärare uppskattar väldigt mycket är den frihet jag har som pedagog. Läroplanen ger mig ramarna för det som eleverna förväntas lära sig, men jag får själv välja hur jag undervisar dem. Jag kan välja typen av arbetsformer och uppgifter utifrån det jag själv anser passa gruppen bäst. Jag måste inte göra prov åt eleverna, men ifall jag har prov, väljer jag själv vad jag vill kolla upp.

Något annat jag uppskattar högt är att man uppmuntras att fortbilda sig. Det har, åtminstone hittills, ofta funnits pengar för fortbildning och man har fått delta i många bra kurser och seminarier även under arbetsdagar. Fortbildningsdagarna är ofta väldigt givande och man får en hel del nya idéer till undervisningen.

Som en tredje aspekt vill jag nämna uppskattningen. Även om dagstidningar och media överlag skriker ut att lärarnas arbetsinsats inte uppskattas tillräckligt så skulle jag vilja påstå något annat. Visst kan en del föräldrar vara missnöjda: ibland har de en giltig orsak till sitt missnöje, ibland inte. Jag tror ändå att andelen missnöjda är en minoritet, men tyvärr är det de som hörs bäst. Samma gäller ju all negativ respons i alla branscher.

För mig blir dessa tre ord de som tydligast kommer fram då jag funderar över varför det är bra att vara lärare i Finland:

- Frihet (för att det finns tillit)
- Fortbildning (ökar motivationen och lusten att utvecklas och bli en bättre lärare)
- Uppskattning (från samhället, men även inom skolan, mellan elever, kollegor och chefer)

Här har ni en lista över några pedagoger som skriver eller skrivit på att insiktsfullt sätt om sina pedagogiska upptäckter i Finland:

  • Tim Walker (@timdwalk på Twitter), en lärare från Boston, som nu jobbar som klasslärare i grundskolan "Ressu" i Helsingfors, bloggar på http://www.taughtbyfinland.com/
  • Lucy Crehan (@lucy_crehan), en pedagog, som reser till åtta länder vars skolor och elever klarat sig bra i olika jämförelser, bloggar på http://www.insideclassrooms.com/
  • PennFinn-forskargruppen, som besökte Finland i mars 2013, har en blogg på http://pennfinn13.wordpress.com/ Bloggen kan ses mer som ett arkiv nu då det egentliga projektet är avslutat, men inläggen är definitivt läsvärda.
Dessutom har det gjorts bra dokumentärer om det finska skolsystemet, t.ex.:
  • Morgan Spurlock besökte finska skolor då han gjorde Inside man, part 4 - Education. Kan ses på YouTube http://youtu.be/EImgHIJQfc0 
  • The Finland Phenomenon, en dokumentär i fyra delar som försöker förklara varför det finska skolsystemet är det bästa i världen. Hittas på Youtube. 
I läroplanen för årskurs 2 står det att man ska bekanta sig med finlandssvenska författare. Då valde vi lärare självklart att bekanta oss med Tove Jansson och Mumin. Ett roligt och givande tema, inga prov eller test som avslutning.


14 okt. 2013

Fortbildningsbehovet

Som jag nämnde för några dagar sedan så har jag märkt av ett litet fortbildningsbehov, eller egentligen en vilja, hos mig. Det finns en mängd intressanta mässor och utvecklingsdagar som man kunde ta del av. För tillfället är deltagandet för min del mest en fråga om pengar - när man är vårdledig får man stå för sina fortbildningskostnader helt själv.

Några intressanta program på kommande, som jag gärna tog del av:

  • Bokmässan i Helsingfors, 24-27.10.2013. Försöker ta mig dit.
  • Utvecklingsdagar för virtuell undervisning i Helsingfors, 2-3.2013. Kanske jag kan delta något år.
  • Educa, 24-25.1.2014. Dit ska jag, man brukar få fribiljetter.
  • ITK2014, Aulanko, 9-11.4.2014. Ska se om där finns intressanta workshopar till ett lämpligt pris. Då blir det väl att åka till Tavastehus.
Eftersom det inte är "så där bara" att delta i olika fortbildningar just nu, så har jag tänkt fortbilda mig själv. I bokhyllan står en hel del pedagogisk litteratur och samlar damm. Jag har bara inte haft tid och ork att läsa dem, men nu finns det av bägge. Om jag hittar något intressant så lovar jag att skriva om mina fynd här i bloggen. 



Jag börjar med dessa två böcker om språkutveckling, eftersom de är högaktuella nu med en bebis på 9 månader och en 4-åring, som på sistone blivit intresserad av bokstäver och skrivande samt "Vad är det där för bokstav?" eller "Vad står det där?".

Kan tänka mig att någon nu anser att jag borde njuta av tiden hemma med barnen och inte fundera på skolvärlden så mycket. Bekymra er inte. Njuter till fullo av lediga dagar, av att inte ha några stressande tidtabeller och av att få vara med barnen. Men det är också väldigt skoj att få lite hjärngymnastik och att utveckla nya tankar och idéer. Allt detta helt utan stress och precis då när jag själv känner för det.

12 okt. 2013

Om jag blev permitterad

Om jag blev permitterad, skulle jag:

- tycka att mitt lärarjobb inte uppskattas och värderas tillräckligt. Det sägs att läraryrket är det viktigaste av alla yrken. Ifall det stämmer - hur kan någon då tänka sig att permittera lärare?

- undra hur de kommunala beslutsfattarna kan tro att man sköter undervisningen på ett läroplansenligt sätt om hälften av kollegiet är borta.

- undra hur de kommunala beslutsfattarna kan tro att man kan skapa en trygg skolmiljö och skoldag för eleverna om hälften av kollegiet är borta.

- definitivt inte göra upp ett vikarieprogram för den tiden jag är permitterad. Det skulle inte vara någon vits med det, eftersom jag inte får betalt för det och läraren, som blir tvungen att ta hand om min klass vid sidan om sin egen, inte skulle kunna följa programmet. Han/hon skulle ha fullt upp med att övervaka sin egen och min klass, sammanlagt ca 40 elever. Då kan man glömma det där med läroplansenlig undervisning i lämpligt stora grupper. Skolan skulle bli ett förvaringsställe.

- eventuellt ta emot kortare vikariat eller ett annat jobb i någon annan kommun, beroende på hur många permitteringsdagar det skulle bli.

Jag hoppas verkligen att kommunen inte permitterar lärarna. Ifall det trots allt blir så, finns det bra information om permitteringar på FSL:s hemsidor. Kolla här och här.


10 okt. 2013

Utbildningsledarskap, 25sp

Den senaste tiden har jag märkt av ett litet fortbildningsbehov hos mig själv. Jag har hållit ett öga på kurser i läs- och skrivpedagogik, specialpedagogik och informationssökning, men inte hittat något som varit lämpligt i just denna livssituation då jag är hemma med barnen. Det är otänkbart för mig att resa långa vägar till en annan kursort eller att ha många närstudietillfällen.

Förra veckan råkade jag se att CLL (Centrum för livslångt lärande) ordnar en fortbildning, Utbildningsledarskap, som jag haft i bakhuvudet. Fortbildningen ger rektorsbehörighet och mitt intresse är anmält. Nu är det bara att hoppas på att kursen får minst 12 deltagare. Ifall kursen blir av startar den i augusti 2014. Jag träder i tjänst i januari 2015, vilket betyder att jag under andra hälften av studierna både jobbar och studerar. Men, det ska väl gå an.

Jag vill ännu jobba som klasslärare, eftersom det är ett yrke jag trivs bra med och jag vet att jag ännu har mycket att lära mig (det har man väl alltid!). Men jag vet även att jag inte orkar jobba som klasslärare fram till pensionen utan att någonsin ha testat på något annat. Jobbet som biträdande rektor eller rektor skulle definitivt ge nya utmaningar. Ännu är det inte aktuellt, dock. Jag vill först få mera lärarerfarenhet och gå rektorsfortbildningen. Dessutom vill jag att barnen blir litet äldre, eftersom jag vet att jobbet som rektor är väldigt tidskrävande.

Kanske om tio år?

5 okt. 2013

En tvåspråkig skola

Under ett års tid har diskussionen om tvåspråkiga skolor gått mer eller mindre het. Själv har jag inte en tydlig åsikt om denna sak, eftersom jag, och många andra, inte vet vad en tvåspråkig skola i verkligheten skulle vara. Är det en skola där de finsk- och svenskspråkiga eleverna studerar på sitt eget modersmål, men delar på vissa utrymmen och samarbetar med den andra språkgruppen? Eller skulle det betyda klasser, där undervisningen sker parallellt på båda språken? Eller betyder det svensk skola + språkbadsklasser för finska elever? Eller tvärtom, en finsk skola + språkbad för svenskspråkiga elever?

Jag tror att finsk- och svenskspråkiga skolor bra kan jobba samlokaliserat, "vägg i vägg". De kan delvis ha gemensamma utrymmen och områden. Man kan dela på gymnastiksal(ar), matsal, klassrum för konst- och färdighetsämnen samt skolgården. Lärarna kan ha ett gemensamt lärarrum, man kan ordna gemensamma temadagar, fester och andra evenemang och ha mycket samarbete mellan språkgrupperna. Ett fungerande samarbete vore ytterst viktigt för att undvika att det uppstår motsättningar mellan finsk- och svenskspråkiga elever.

Jag kan inte se att tvåspråkiga klasser, med två språk i samma klass varje lektion, kan fungera. Eller jag tror det om jag någon gång får se det. Då jag skrev min gradu om tvåspråkighet tycktes all forskning jag bekantade mig med rekommendera att man håller språken i sär, dvs. i sina egna kontexter. Som ett levande exempel kan jag berätta att jag talar svenska med våra barn och pappan pratar finska. Sonen, 4 år, kan hålla språken relativt väl i sär och jag tror att det beror just på det att vi haft "ett språk-en förälder"-metoden.

Jag har inte bekantat mig med forskning om tvåspråkiga klasser (två språk parallellt/turvis under samma lektion), så jag kan inte uttala mig om hur barnen då lär sig språken: fungerar det bra eller börjar barnen blanda språken? Det är ju inte enbart frågan om att lära sig nya ord på ett annat språk - man ska även lära sig själva ämnet. T.ex. om man jobbar med begreppet "fotosyntes" så är målet att man lär sig vad det betyder. Blir det då för komplicerat att lära sig dubbla begrepp (på finska och svenska) då många kan ha svårt att komma ihåg olika abstrakta begrepp och svårare ord på sitt modersmål?


Efter dessa funderingar kan jag inte låta bli att ta ställning till ett ärende, som varit på tapeten i min nuvarande hemkommun Ingå. Kommunen med sina ca 5500 invånare är starkt tvåspråkig (ca 54% svenskspråkiga). Nu har kommunfullmäktige beslutat att utreda om man kunde bygga ett tvåspråkigt skolcentrum med årskurserna 1-9 till kommunen. Saken är ju den, att vi för tillfället har en finsk skola med åk 1-6 och tre svenska skolor med åk 1-6. Då eleverna ska till årskurs 7 byter de skola och de flesta börjar då i Virkby.

Nu undrar jag bara att hur kommunen någonsin kan ha råd att bygga ett tvåspråkigt skolcentrum i denna lilla kommun? Jag vet att det finns skolcentrum i mindre kommuner än denna, men då på ett språk. Visst, man kunde spara på transportkostnader då skolskjutsarna inte behövde köra så många så långt. Man skulle inte heller behöva betala någon annan kommun för att de undervisar våra elever i åk 7-9. Men, ett skolcentrum på två språk skulle ändå bli rysligt dyrt. Tänk er alla ämneslärare som borde anställas, dubbelt, eftersom det behövs skilda lektorer för de finsk- och svenskspråkiga eleverna. Inga små lönekostnader där. Och allt material, på två olika språk, som skulle behövas. Och ju större skolcentrum, desto större hyra och större kostnader för underhåll.

Innan man ens tänker så långt måste de som utreder ärendet fråga sig:

- Har vi tillräckligt med barn i kommunen, nu och i framtiden, för att kunna få ett fungerande skolcentrum med tillräckligt många och tillräckligt stora klasser? Ett skolcentrum som inte blir för dyrt när man jämför med nyttan man får?

- Skulle undervisningstimmarna vara så pass många, att lärarna fick sin undervisningsskyldighet fylld?

- Hur skulle rekryteringen av lärare fungera? Kollektivtrafiken är ett skämt här, så hur skulle icke-bilburna lärare ta sig hit?

- Kunde vi erbjuda tillräckligt många valfria ämnen och kurser i åk 7-9?

Och dessa frågor är bara en liten del av allt som måste utredas. Jag tar inte ens ställning till markanvändning, trafikarrangemang etc.

Jag brukar vara mera optimist än pessimist, men nu ställer jag mig väldigt skeptisk till projektet "tvåspråkig sammanhållen grundskola i Ingå". Om vi kanske först kunde få fram lite extra pengar för att kunna rekrytera läkare, tandläkare och munhygienister till kommunen?

19 sep. 2013

Pojkar, som inte kan läsa och vad man kan göra för att ändra på det

Jag missade Obs debatt för några veckor sedan, men som tur fanns programmet snabbt på Arenan. Kvällens tema var intressant då man diskuterade varför finlandssvenska skolelever presterar sämre än finska elever. PISA-resultat (2009) har visat att speciellt finlandssvenska pojkars läsning är på en väldigt svag nivå. 

I debatten fanns, som sig brukar, olika röster representerade: en från lärarutbildningen, en studerande, en ÅA-professor och senare ännu en från Kulturfonden. Man kan spekulera länge och väl kring orsakerna till varför fi-sve pojkar är svaga läsare. Den kan handla om lättja eller "pappa betalar"-attityd, omoderna undervisningsmetoder, ja, det finns många teorier. 


Jag kan hålla med om en mängd olika orsaker, men en liten "egen" parentes måste jag lägga in här:
[parentes] Om man jämför finska och finlandssvenska skolelever, så måste man komma ihåg att finskan är ett lätt språk för dem, som har det som sitt modersmål. Finskans ord är ofta beskrivande och man skapar ofta nya ord med hjälp av gamla, vilket gör att man kan förstå ett ord, även om man inte hört det tidigare. Åtminstone kan man ha en aning om vad det är frågan om. Med uttalet blir det inte heller problem, då allt stavas som det sägs. Svenskan är däremot svårare - det stavas inte lika ljudenligt som finskan och orden kan vara svårare att härleda. Pga. bland annat denna orsak tycker jag att det inte är helt "rättvist" att jämföra finska och finlandssvenska elever.[/parentes]


Det är alarmerande att finlandssvenska pojkars läsförståelse ligger i nivå med den i Albanien och Bulgarien. Något måste göras, för man kan ju inte lita på att "pappa betalar" och fixar en bra arbetsplats åt en. 

Jag tror inte att vi, skolan, kan ändra på de vuxnas attityder. Om man är 40 år och inte gillar läsning så är det svårt att börja gilla det. Däremot kan vi göra mycket för barnen som nu går i våra skolor och kanske en dag blir föräldrar själva. 

Lärare kan visa att bokstavssymboler och texter ofta döljer ett intressant och till och med spännande innehåll. Vi kan använda oss av metoden "Att skriva sig till läsning" eller "Intelligent på tangent". Vi kan börja med att skriva egna texter och läsa dem för varandra. Eller ännu bättre, starta en egen blogg och få kommentarer av andra som läst våra skriverier. Vi kan läsa och ta till oss mångsidigare texter i flera olika medier. Vi kan börja använda pekdatorer och t.ex. ladda ner böcker och tidningar som vi sedan läser.

Jag anser att all slags läsning är bra. Om någon inte vill låna en "kapitelbok" i skolbiblioteket, så får han/hon gärna låna faktaböcker eller serietidningar. Här tror jag att skolbibiloteken och -bibliotekarierna kan vara till stor hjälp med sin sakkunskap. De kan t.ex. ha inspirerande bokprat och högläsning för eleverna. Huvudsaken är att man hittar sådan läsning som intresserar en själv (ifall inget intresse -> ingen motivation -> ingen äkta inlärning). Då får man nya ord till sin vokabulär, lästekniken förbättras och så småningom kan man kanske ta till sig en bredare skala av texter.

Om vi si skolan lyckas inspirera barnen till läsning, kommer de i framtiden att bli läsande föräldrar och således visa ett gott exempel till sina barn. 

Det blir intressant att se hur den nya läroplanen (2016) kommer att se ut. Jag hoppas innerligt att man förstått att skolan inte kan stänga in sig och hålla sig utanför samhället och "det verkliga livet". Eleverna ska ju inte varje vardag, då de stiger in genom skolans dörrar, behöva göra en tidsresa tillbaka till slutet av förra årtusendet.

- - -

P.S. Läste förresten igår ett intressant blogginlägg om varför Generation Y-individer -födda i slutet av 70-talet till början av 90-talet - kan vara olyckliga. Inlägget hittas här . Eventuellt kan denna "Gen Y"-attityd ha något smått att göra med läskunnighet och den allmänna attityden till skolgång.

20 aug. 2013

Nytt läsår

Jag ser att det blev en "liten" paus i bloggandet när sommaren började. Sonen fick sommarlov i slutet av maj och då, med två barn som vill ha min uppmärksamhet, blev det inte så mycket tid över åt egna funderingar. Nu har ett nytt skol- och dagisår börjat och således får jag antagligen ibland lite tid för denna blogg också.

Under sommaren (och mina hittills snart nio månader som föräldraledig) har jag insett åtminstone två saker som har med läraryrket att göra.

1. Nyår

För lärare betyder nyår egentligen augusti och början på ett nytt läsår. Själva nyårsfirandet i december-januari är bara en trevlig orsak att träffa vänner och fira lite, äta god mat och kanske öppna en skumpaflaska.

2. Lärarnas sommarlov är inte så långt

Jag skrev en kort uppdatering på Facebook om det här med lärarnas sommarlov. Många icke-lärare tycker att det är så himla fräckt att lärarna har ett jätte långt sommarlov. I år blev det ändå ganska tydligt för mig att lärarna faktiskt behöver sin långa ledighet för att orka ta itu med jobbet igen på hösten.

Själv dröjer jag ännu en stund kvar i sommaren.
Då jag under sommaren följde med vad lärare skrev på Twitter, Google+ och Facebook insåg jag att de flesta är mentalt kvar på jobbet ända fram till midsommaren, eftersom uppdateringarna i juni ofta anknyter till skolan på olika sätt. Sedan följer en några veckors pedagogisk paus då de flesta lärare lyckats frigöra sig från arbetsrelaterade funderingar. Då kan man i uppdateringarna läsa om semesterresor, konserter, festivaler, solsken, bärplockning och annat somrigt. Men redan i slutet av juli börjar de första pedagogiska uppdateringarna dyka upp igen. Rektorerna är de sista att sluta skriva om jobbet i slutet av juni-början av juli och de första att börja med det igen efter semestern.

Jag kom fram till att det egentliga sommarlovet för många lärare är ca fem veckor. Resten av tiden går till att städa undan det gamla läsåret och planera och ställa i ordning inför det nya. Både mentalt men även helt fysiskt.

Visst har jag ju insett detta då jag själv jobbat, men nu, när jag är hemma och utanför arbetsgemenskapen, blev det extra tydligt. I juni tyckte jag att lärarna redan kunde sluta att skriva om jobb - de har ju semester! Och i slutet av juli undrade jag varför man redan då måste börja ställa sig in på det nya läsåret - det är ju ännu två veckor kvar till planeringsdagen! Och själv är jag helt likadan då jag jobbar...

Jag önskar alla lärare och elever ett fint nytt läsår!

7 maj 2013

#whyiteach

På Twitter har hashtaggen #whyiteach varit populär på sistone. På undervisningssajten Edudemic finns ett blogginlägg om temat, som kan ses här: Edudemic - Why do you teach?

I och med diskussionen har jag försökt komma underfund med varför jag själv undervisar. Det finns många olika sidor i läraryrket som jag gillar mycket. Man får samarbeta med både vuxna och barn, varje dag är olika, man lär sig nytt hela tiden och det finns ett obegränsat antal möjligheter att utveckla sin yrkesskicklighet. Att jobba i en sammanhållen grundskola ger dessutom möjligheten att undervisa elever i olika åldrar.

Jag tycker ändå att det bästa med att vara lärare är när man får jobba med motiverade elever. Det är också orsaken till att jag trivs ypperligt med yngre elever: de har en inneboende nyfikenhet och iver, de vill lära sig. Då gäller det som lärare att se till att hålla den lågan vid liv, för då blir allt så mycket lättare. 


Alldeles strålande stunder är de då jag får introducera ett nytt tema eller ett projekt för eleverna. Det är härligt att se hur deras ögon tindrar av glädje då de vet att de alldeles snart får börja utforska denna nya värld som de fått en liten inblick i. Det känns som att jag öppnar en dörr för eleverna och sedan stiger jag åt sidan. Tillsammans får eleverna undersöka ett nytt fenomen/tema och jag hjälper till och handleder där det behövs. Deras ivriga röster då de kommer till mig och säger "Titta Minttu vad vi hittade!", "Visste du att det finns...?" eller "Är det faktiskt så att...?" ja, det tröttnar jag aldrig på. 

Och visst, det är skoj att undervisa äldre elever också, men dem måste man först få på sin sida. Om ett litet skeptiskt frö har börjat gro inom dem så gäller det att bevisa att det man tänkt jobba med faktiskt är intressant. Då man lyckas motivera en grupp äldre elever är belöningen kanske större, men den äkta glädjen som finns hos yngre barn är något som fascinerar mig från dag till dag.

13 apr. 2013

Lärare, skolan och sociala medier

Jag erkänner. Ännu i augusti 2011 var sociala medier lika med Facebook, Twitter och bloggar för mig. Då hade jag en blogg och ett FB-konto, men Twitter hade jag ingen egen erfarenhet av, visste enbart vad det var. Kort därefter höll vår dåvarande IT-lärare Jocke (@qscwer) ett IKT-café med temat sociala medier. Jocke sade något som jag kommer att tänka på när någon säger att han/hon inte vill vara aktiv på nätet. Det var något i stil med att man är ändå på nätet, vare sig man vill det eller inte. Och därför är det bättre att vara där, för att kunna påverka sin egen nätidentitet.
När jag kom hem skapade jag ett eget Twitter-konto.

För tillfället använder jag Twitter, Google+, FB och Blogger. Jag vet att det finns en hel del mer som kan räknas till sociala medier, men jag kommenterar dem som jag har erfarenhet av.

Facebook
Känner väl alla till. Fungerar bra då man vill ha kontakt med sina vänner, släktingar och bekanta. Däremot vill jag i regel inte vara FB-vän med mina elever eller deras föräldrar. Men, jag kunde tänka mig att skapa ett lärarkonto, för att hålla kontakt med hemmen och berätta om sådant klassen gjort eller kommer att göra. Ett bra exempel på detta är Hanna Graeffe (@hannagrrr), som har skapat just ett sådant lärarkonto https://www.facebook.com/opehanna

Eftersom FB är så välkänt och många har ett konto, tycker jag att skolorna kunde engagera sig mera på FB. På skolans FB-sida kunde man berätta om kommande evenemang, läs- och lovtider, publicera foton osv. Några lärare och elever kunde tillsammans ansvara över kontot och uppdateringarna. 



Twitter
Har jag kommit att gilla enormt. Jag följer många lärare och andra med anknytning till utbildning. Öppenheten och det enorma informationsflödet kan ses som något positivt. När man hittar intressanta människor/konton att följa, får man massor i utbyte (mer än man hinner ta emot!). Det tar en stund att komma in i kommunikationssättet, men snabbt hänger man med i världen av #, @, RT, MT och DM.

Om Twitter blir mer allmänt i Finland, kunde jag bra tänka mig att skapa ett Twitterkonto åt min klass, där eleverna kunde berätta om sådant vi gjort i skolan. Skolan kunde också ha ett eget konto, som kunde vara länkat till skolans hemsida. Flödet skulle synas på hemsidan och där kunde man snabbt "tuta ut" aktualiteter m.m.

Google+
Försökte jag mig på efter Jockes IKT-café, men det var inte så lyckat. "Ingen är ju på G+" har man hört mer än en gång och då var jag av samma åsikt. För inte så många dagar sedan bestämde jag mig för att ge tjänsten en ny chans. Jag raderade min gamla profil och skapade en ny. Läste lite tips om hur G+ fungerar och nu är jag såld. Det första man måste inse är att G+ inte är FB och kommer inte att vara det heller. Dina FB-vänner kommer inte att hitta till G+, så därför kan du satsa på att lära känna nya människor istället. Jag har blivit medlem i några olika utbildningsrelaterade grupper (Communities) på G+ och således kommit i kontakt med lärare över hela världen. Som lärare tror jag att man har den största nyttan av G+ i form av alla de möjligheter den ger till nätverkande.

Blogger (eller vilken bloggtjänst som helst)
Har jag använt sedan 2007, då jag ville dokumentera vårt husbygge. Hösten 2011 skapade jag en skolblogg, där jag och mina årskurskollegor berättar i text och bild om det vi gjort med våra klasser. Bloggen var/är omtyckt av både föräldrar och elever, men som informationskanal för aktualiteter fungerar den inte (eftersom de flesta inte kollar en blogg varje dag, utan mer sporadiskt). Ibland ville jag skriva om utbildning och lärande i allmänhet, men det passade inte in i den bloggen. Därför har jag nu skapat en egen lärarblogg. När jag efter vårdledigheten återvänder till jobbet vill jag skapa en klassblogg, som eleverna får skriva i och publicera bilder på sina arbeten osv. Bara föräldrarna går med på det.

Som sagt, det finns fler sociala medier, men jag kommenterade dem jag använder mig av mest.

Det finns säkert lärare som tycker att de inte har tid att vara aktiva på sociala medier (förutom privat). Jag ser det som en slags fortbildning, som jag inte har råd att vara utan. Utvecklingen inom utbildning och teknologi går fram i rasande fart och jag vill veta vad som händer inom branschen. Dessutom får man hela tiden mängder av nya idéer till undervisningen.

I allmänhet anser jag att skolorna så småningom kunde minska på pappersexersisen och börja göra sig mer synliga på webben. Både för att spara på våra skogar, men även för att en skrynklig lapp längst ner i ryggsäcken inte alltid hittar ända hem.

10 apr. 2013

Att lära sig ett främmande språk

Igår hade jag lektion 2 med hemundervisningseleverna. Planeringen var gjord och jag var hugad att fortsätta där vi sist blev. Men, när de kommer berättar de att de har ett prov följande dag. Hoppsan! Då var det bara att ändra fullständigt om i planeringen, försöka begripa sig på provavsnittet och öva tillsammans så gott det går på 1,5h. Vi tränade vokabulären och så försökte jag förklara den grammatik som kommer till provet. Vilken tur att lärare är vana att ändra om i sin planering på nolltid när något oväntat dyker upp. :)

Övandet krävde en hel del koncentration av eleverna, så innan vi avslutade ville de "koppla av" och jobba med kylskåpsmagneterna. De fick plocka ut alla ord som de kunde och sedan bilda meningar av dem. Magneterna är ju rätt så många till antalet och jag blev imponerad av att de kunde ca 1/3 av orden!




I och med hemundervisningen har jag på sistone funderat mer än vanligt på språkinlärning, tvåspråkighet och olika inlärningsstilar. Jag tror så här: de som har lätt för att lära sig språk kan bra lära sig flera nya språk under sin skoltid. Och då räcker det med lektionerna i skolan och lite läxor och prov därtill. De som inte har lätt för språk måste kämpa mycket mera och även träna (och bli "utsatta för") det främmande språket på fritiden.

Ibland funderar föräldrar på hur de bäst kan stöda sitt barns språkinlärning. Sätten är många och ju fler man använder, desto bättre. Här kommer några idéer:

  • Se på filmer och TV-program på målspråket. Först med översättningstext, senare kan man ta bort den. YouTube och olika TV-kanalers webbsidor är riktiga guldgruvor.
  • Fynda på nätet: där finns massor av olika övningar och spel bara man tar sig tiden att utforska utbudet. En del läromedel har gratis webbmaterial.
  • Lyssna på musik på målspråket, sök upp låttexter på nätet.
  • Köp (eller låna från biblioteket) både böcker och tidningar på målspråket.
  • Ladda ner nyttiga "språk-appar" till smarttelefonen och/eller surfplattan.
  • Följ en intressant blogg, använd webbordlistor för att kolla upp enstaka ord.
  • Bestäm dig för att lära dig tio nya ord varje vecka. Då har du lärt dig 520 ord på ett år. 
  • Kanske kan man delta i hobbyverksamhet eller olika läger på målspråket?
Kanske har du fler idéer på hur man kan öva ett nytt språk? Tipsa mig gärna!

3 apr. 2013

Hemundervisning, "lektion" 1

Igår hade jag min första lektion i svenska åt två elever. De fick börja med att göra rollfigurer åt sig. Samtidigt som de ritade snackade vi lite om vad de gjort på svenskatimmarna i skolan och hur mycket de hör svenska på sin fritid. Jag berättade även att de får fundera ut rollfigurens ålder, familj, hobbyn, hem, favoriträtt osv.


Efter att rollfigurerna, Mimosa och Nina, var färdiga, fick eleverna sätta sig vid datorerna och börja skriva om dem. De sökte upp främmande ord i en webbordlista, lyssnade på uttal om det fanns inspelade exempel och sedan funderade vi tillsammans hur ordet böjs så att vi får in det i meningen.

Pinjas rollfigur fick namnet Nina och Susannas heter Mimosa

Med föräldrarna hade vi preliminärt kommit överens om att lektionen tar 1-1,5h. Jag tänkte att eleverna kanske inte orkar i mer än en timme då det ändå är en ansträngning att jobba intensivt med ett främmande språk. Men, plötsligt hade en och en halv timme gått! Det var dags att ge läxor till nästa gång: öva på vokabulären i texten de skrev om sina rollfigurer samt bekanta sig med webbsidan buu.yle.fi, så att de nästa gång kan presentera sidan för mig.

Nästa gång jobbar vi lite vidare med texterna, övar uttal och ser på Buu-klubbens hemsida. Vi gör även ett veckoschema med läseordning och hobbyn åt rollfigurerna.


Råddig kylskåpspoesi och några spontana textrader

Precis innan vi skulle avsluta såg jag att Pinja och Susanna blev intresserade av kylskåpspoesin som hos oss sällan kommer till nytta. Spontant testade de att lägga några rader med ord som de kände igen. Hade tänkt använda poesin i ett senare skede, men eftersom de var intresserade av den tittar vi kanske närmare på orden redan nästa gång.

Till sist ett litet tips till den som använder webbordlistor med elever: använd en sådan variant som inte föreslår ord beroende på vad man matar in i sökrutan. Ni kan ju tänka er vilken högfrekvent finsk svordom ordlistan föreslår om man vill kolla vad ordet "viettää" är på svenska och man börjar knacka in "V I ...". Eleverna tog inte så stor notis om saken och det vi kunde konstatera var att människor tydligen söker rätt så konstiga ord på webben!

2 apr. 2013

Språkundervisning och skolböcker

Jag måste medge att jag inte är så himla förtjust i läroböcker, eftersom de tenderar att styra undervisningen i alltför stor grad. Bättre tycker jag om att använda autentiskt material - skönlitteratur, faktaböcker, videoklipp, sådant som finns på nätet osv. Listan av användbart material är oändligt lång.

Jo, jag använder läromedel i undervisningen och det finns en del riktigt bra "skolböcker". Men då använder jag valda delar av materialet - sådant som följer läroplanen för årskursen och passar in i min planering.

Språk är det jag anser vara mest krävande att undervisa utan läroböcker. Det viktigaste då man ska lära sig ett nytt språk är, enligt min mening, att få tillgång till så många nya ord som möjligt. I läromedlen för språkundervisning börjar man med de allra vanligaste orden (jag, familj, hem, näromgivning, kompisar, hobbyn, tidsuttryck) och breddar därefter vokabulären till samhället runtomkring (i mataffären, banken, posten, på torget, stranden osv.). Upplägget är helt fungerande, men ofta ganska så tråkigt. Texterna i läroboken kanske inte passar för den grupp man undervisar, eller så har de föråldrats.

Jag minns ju själv hur frustrerande det var då man skulle skriva en kort berättelse på ett främmande språk. Man hade ju inte så många ord i sin vokabulär och inte ville man skriva tråkiga berättelser för det: Je m'appelle Minttu. Je suis quatorze ans. J'aime ma famille. Je deteste chats noirs. Fin.

I stället tog man ner den där tegelstenen till ordbok från hyllan i klassrummet och bläddrade febrilt efter passliga ord till berättelsen. Sedan skulle man fråga läraren hur ordet böjs och om meningen över huvudtaget är vettig. Läraren kanske suckade och sade att man kunde försöka skriva en berättelse med de orden vi lärt oss. Och där steg motivationsgraden ytterligare!

Utan ord kan man inte prata. Hur lära ut nya ord på ett effektivt och samtidigt intressant sätt?

Det tänker jag testa då jag har hemundervisning i svenska. Eleverna får fundera ut vad de vill säga och jag visar hur de tar reda på vad de finska orden heter på svenska. Motsatsen skulle vara att jag lär dem vissa ord, som de kanske inte alls vill använda, och så skapar de meningar med de orden. Jag vill ju ge dem hela vokabulären genast, så att de kan börja prata svenska så fort som möjligt! Sedan tänkte jag ge de nya orden, som de själv valt att använda, som läxa till nästa vecka. Ska bli skoj att se hur det här sättet fungerar.


P.S. Jag undrar vad en del av mina lärare i tiderna tänkte då de i slutet av maj lärde oss jul- och påskord på finska, engelska, tyska och franska? Ja, de texterna fanns ju på de sista sidorna i läroboken och vi har ju lärt oss att man läser böcker från början till slut. Eller?

1 apr. 2013

Hemundervisning

Imorgon kommer jag att börja undervisa svenska åt två finskspråkiga elever. De är för tillfället i hemundervisning pga. inneluftsproblem i deras skola. När mamman till en av flickorna frågade mig ifall jag kunde hjälpa till, tyckte jag att det lät som en kul grej.

Jag har aldrig tidigare undervisat svenska som ett främmande språk, så det blir en intressant utmaning även för mig. Nu på våren kommer jag att ha sammalagt fem lektioner i svenska. Det är inte mycket, men en del hinner man ändå göra. Det visade sig att eleverna inte använt IT i undervisningen. Därför kommer de även att få jobba ganska mycket på datorer i samband med svenskundervisningen.

Det preliminära upplägget ser ut så här:

- Eleverna skapar egna rollfigurer åt sig. De hittar på figurens ålder, utseende, familj, hem, skola, hobbyn osv.

- De får rita sin figur och välja kläder åt den.

- De fotograferar sina rollfigurer och skriver om dem i ett ordbehandlingsprogram. Vi använder oss av ordlistor på webben, jag hjälper till med grammatiken.

- Bilderna och texterna publiceras i denna blogg, ifall flickorna och deras föräldrar går med på det. 

- Eleverna presenterar sina rollfigurer för mig och varandra.

Kläder och accessoarer till rollfigurerna?

Att växa som lärare

Jag blev färdig klasslärare år 2005. Sedan dess har jag varit klasslärare i åk 1-4 samt undervisat finska i åk 2-9. Det första året var rätt så tufft med en stor klass (26 ettor!) och mycket att lära sig. Då jag började min lärarkarriär hade jag ett ganska traditionellt sätt att undervisa, "katederundervisning", kan man väl säga. Det kändes tryggt att göra som ens egna lärare gjort, det var något jag var van vid.

Så småningom, typ under det andra året jag jobbade, började min syn på undervisning och inlärning att ändras. Jag blev trött på att höra min egen röst och på att alla lektionerna såg lika ut, på sätt eller annat. Medvetet började jag ändra undervisningen så, att det blev mera problem- och projektbaserat. Jag ville ge mera utrymme åt eleverna och deras röster.

Idag jobbar jag mera som en handledare, en som hjälper eleverna att ta reda på och vara kritiska till det de hittar. Det är klart att jag fortfarande "undervisar" vissa grejer, speciellt inom språken, men jag försöker hela tiden utvecklas och hitta nya arbetssätt som motiverar eleverna.

Några av mina "ledstjärnor" ser ut så här:
  • undervisa i meningsfulla temahelheter (i stället för olika lösryckta fragment)
  • integrera olika ämnen
  • ha eleverna att diskutera och samarbeta mycket, i olika slags grupperingar (i stället för att alla jobbar enskilt)
  • lära eleverna att lära sig, dvs. hur ta reda på fakta och bli kritiska till det de hittar
  • använda teknisk utrustning i undervisningen då när det är ändamålsenligt

31 mars 2013

Tanken om en lärarblogg

Har redan länge funderat på att skapa en egen lärarblogg. Orsakerna är många. Dels vill jag samla bra länkar, tips och idéer på ett ställe. Dels vill jag berätta om sådant mitt lärar-jag funderat på. Jag vill även skriva om sådant jag eller mina elever gjort i skolan. Bloggen kan även fungera som en övningsblogg för mina elever.

För tillfället är jag mammaledig och kommer inte att jobba "på riktigt" innan år 2015. Således har jag god tid på mig att forma denna blogg så att den blir som jag vill.

Välkommen med att dela lärartankar!