22 okt. 2013

Att vara lärare i Finland

Finland och vårt skolsystem har redan länge intresserat omvärlden. Här lyckas våra elever, av olika anledningar, få bra resultat i PISA-test. Många rektorer, lärare, forskare och annat skolfolk har besökt vårt land för att få veta mera om det framgångsrika skolsystemet här.

För mig som lärare i Finland är det väldigt intressant att läsa och höra vad dessa pedagoger haft för tankar om våra skolor, pedagogiken och lärarutbildningen. Allt det som lyfts fram av pedagogerna "utifrån" är så självklart för oss, att vi antagligen inte ens funderar på det. Och det är just därför som det är så oerhört nyttigt för oss att bli bekanta med deras upptäckter.

Visst klagar vi också över vårt system: läroplanen kan kännas för ambitiös, vi har för lite resurser, vi har för få eller för många undervisningstimmar, vi har tidsbrist, det finns för få specialpedagoger eller assistenter. Listan kan göras lång, om man vill. Men när man får höra hur pedagoger från andra länder lyfter fram det goda med det finska skolsystemet kan man ändå känna sig ganska så nöjd över att få vara lärare just i Finland.

Det jag som lärare uppskattar väldigt mycket är den frihet jag har som pedagog. Läroplanen ger mig ramarna för det som eleverna förväntas lära sig, men jag får själv välja hur jag undervisar dem. Jag kan välja typen av arbetsformer och uppgifter utifrån det jag själv anser passa gruppen bäst. Jag måste inte göra prov åt eleverna, men ifall jag har prov, väljer jag själv vad jag vill kolla upp.

Något annat jag uppskattar högt är att man uppmuntras att fortbilda sig. Det har, åtminstone hittills, ofta funnits pengar för fortbildning och man har fått delta i många bra kurser och seminarier även under arbetsdagar. Fortbildningsdagarna är ofta väldigt givande och man får en hel del nya idéer till undervisningen.

Som en tredje aspekt vill jag nämna uppskattningen. Även om dagstidningar och media överlag skriker ut att lärarnas arbetsinsats inte uppskattas tillräckligt så skulle jag vilja påstå något annat. Visst kan en del föräldrar vara missnöjda: ibland har de en giltig orsak till sitt missnöje, ibland inte. Jag tror ändå att andelen missnöjda är en minoritet, men tyvärr är det de som hörs bäst. Samma gäller ju all negativ respons i alla branscher.

För mig blir dessa tre ord de som tydligast kommer fram då jag funderar över varför det är bra att vara lärare i Finland:

- Frihet (för att det finns tillit)
- Fortbildning (ökar motivationen och lusten att utvecklas och bli en bättre lärare)
- Uppskattning (från samhället, men även inom skolan, mellan elever, kollegor och chefer)

Här har ni en lista över några pedagoger som skriver eller skrivit på att insiktsfullt sätt om sina pedagogiska upptäckter i Finland:

  • Tim Walker (@timdwalk på Twitter), en lärare från Boston, som nu jobbar som klasslärare i grundskolan "Ressu" i Helsingfors, bloggar på http://www.taughtbyfinland.com/
  • Lucy Crehan (@lucy_crehan), en pedagog, som reser till åtta länder vars skolor och elever klarat sig bra i olika jämförelser, bloggar på http://www.insideclassrooms.com/
  • PennFinn-forskargruppen, som besökte Finland i mars 2013, har en blogg på http://pennfinn13.wordpress.com/ Bloggen kan ses mer som ett arkiv nu då det egentliga projektet är avslutat, men inläggen är definitivt läsvärda.
Dessutom har det gjorts bra dokumentärer om det finska skolsystemet, t.ex.:
  • Morgan Spurlock besökte finska skolor då han gjorde Inside man, part 4 - Education. Kan ses på YouTube http://youtu.be/EImgHIJQfc0 
  • The Finland Phenomenon, en dokumentär i fyra delar som försöker förklara varför det finska skolsystemet är det bästa i världen. Hittas på Youtube. 
I läroplanen för årskurs 2 står det att man ska bekanta sig med finlandssvenska författare. Då valde vi lärare självklart att bekanta oss med Tove Jansson och Mumin. Ett roligt och givande tema, inga prov eller test som avslutning.


14 okt. 2013

Fortbildningsbehovet

Som jag nämnde för några dagar sedan så har jag märkt av ett litet fortbildningsbehov, eller egentligen en vilja, hos mig. Det finns en mängd intressanta mässor och utvecklingsdagar som man kunde ta del av. För tillfället är deltagandet för min del mest en fråga om pengar - när man är vårdledig får man stå för sina fortbildningskostnader helt själv.

Några intressanta program på kommande, som jag gärna tog del av:

  • Bokmässan i Helsingfors, 24-27.10.2013. Försöker ta mig dit.
  • Utvecklingsdagar för virtuell undervisning i Helsingfors, 2-3.2013. Kanske jag kan delta något år.
  • Educa, 24-25.1.2014. Dit ska jag, man brukar få fribiljetter.
  • ITK2014, Aulanko, 9-11.4.2014. Ska se om där finns intressanta workshopar till ett lämpligt pris. Då blir det väl att åka till Tavastehus.
Eftersom det inte är "så där bara" att delta i olika fortbildningar just nu, så har jag tänkt fortbilda mig själv. I bokhyllan står en hel del pedagogisk litteratur och samlar damm. Jag har bara inte haft tid och ork att läsa dem, men nu finns det av bägge. Om jag hittar något intressant så lovar jag att skriva om mina fynd här i bloggen. 



Jag börjar med dessa två böcker om språkutveckling, eftersom de är högaktuella nu med en bebis på 9 månader och en 4-åring, som på sistone blivit intresserad av bokstäver och skrivande samt "Vad är det där för bokstav?" eller "Vad står det där?".

Kan tänka mig att någon nu anser att jag borde njuta av tiden hemma med barnen och inte fundera på skolvärlden så mycket. Bekymra er inte. Njuter till fullo av lediga dagar, av att inte ha några stressande tidtabeller och av att få vara med barnen. Men det är också väldigt skoj att få lite hjärngymnastik och att utveckla nya tankar och idéer. Allt detta helt utan stress och precis då när jag själv känner för det.

12 okt. 2013

Om jag blev permitterad

Om jag blev permitterad, skulle jag:

- tycka att mitt lärarjobb inte uppskattas och värderas tillräckligt. Det sägs att läraryrket är det viktigaste av alla yrken. Ifall det stämmer - hur kan någon då tänka sig att permittera lärare?

- undra hur de kommunala beslutsfattarna kan tro att man sköter undervisningen på ett läroplansenligt sätt om hälften av kollegiet är borta.

- undra hur de kommunala beslutsfattarna kan tro att man kan skapa en trygg skolmiljö och skoldag för eleverna om hälften av kollegiet är borta.

- definitivt inte göra upp ett vikarieprogram för den tiden jag är permitterad. Det skulle inte vara någon vits med det, eftersom jag inte får betalt för det och läraren, som blir tvungen att ta hand om min klass vid sidan om sin egen, inte skulle kunna följa programmet. Han/hon skulle ha fullt upp med att övervaka sin egen och min klass, sammanlagt ca 40 elever. Då kan man glömma det där med läroplansenlig undervisning i lämpligt stora grupper. Skolan skulle bli ett förvaringsställe.

- eventuellt ta emot kortare vikariat eller ett annat jobb i någon annan kommun, beroende på hur många permitteringsdagar det skulle bli.

Jag hoppas verkligen att kommunen inte permitterar lärarna. Ifall det trots allt blir så, finns det bra information om permitteringar på FSL:s hemsidor. Kolla här och här.


10 okt. 2013

Utbildningsledarskap, 25sp

Den senaste tiden har jag märkt av ett litet fortbildningsbehov hos mig själv. Jag har hållit ett öga på kurser i läs- och skrivpedagogik, specialpedagogik och informationssökning, men inte hittat något som varit lämpligt i just denna livssituation då jag är hemma med barnen. Det är otänkbart för mig att resa långa vägar till en annan kursort eller att ha många närstudietillfällen.

Förra veckan råkade jag se att CLL (Centrum för livslångt lärande) ordnar en fortbildning, Utbildningsledarskap, som jag haft i bakhuvudet. Fortbildningen ger rektorsbehörighet och mitt intresse är anmält. Nu är det bara att hoppas på att kursen får minst 12 deltagare. Ifall kursen blir av startar den i augusti 2014. Jag träder i tjänst i januari 2015, vilket betyder att jag under andra hälften av studierna både jobbar och studerar. Men, det ska väl gå an.

Jag vill ännu jobba som klasslärare, eftersom det är ett yrke jag trivs bra med och jag vet att jag ännu har mycket att lära mig (det har man väl alltid!). Men jag vet även att jag inte orkar jobba som klasslärare fram till pensionen utan att någonsin ha testat på något annat. Jobbet som biträdande rektor eller rektor skulle definitivt ge nya utmaningar. Ännu är det inte aktuellt, dock. Jag vill först få mera lärarerfarenhet och gå rektorsfortbildningen. Dessutom vill jag att barnen blir litet äldre, eftersom jag vet att jobbet som rektor är väldigt tidskrävande.

Kanske om tio år?

5 okt. 2013

En tvåspråkig skola

Under ett års tid har diskussionen om tvåspråkiga skolor gått mer eller mindre het. Själv har jag inte en tydlig åsikt om denna sak, eftersom jag, och många andra, inte vet vad en tvåspråkig skola i verkligheten skulle vara. Är det en skola där de finsk- och svenskspråkiga eleverna studerar på sitt eget modersmål, men delar på vissa utrymmen och samarbetar med den andra språkgruppen? Eller skulle det betyda klasser, där undervisningen sker parallellt på båda språken? Eller betyder det svensk skola + språkbadsklasser för finska elever? Eller tvärtom, en finsk skola + språkbad för svenskspråkiga elever?

Jag tror att finsk- och svenskspråkiga skolor bra kan jobba samlokaliserat, "vägg i vägg". De kan delvis ha gemensamma utrymmen och områden. Man kan dela på gymnastiksal(ar), matsal, klassrum för konst- och färdighetsämnen samt skolgården. Lärarna kan ha ett gemensamt lärarrum, man kan ordna gemensamma temadagar, fester och andra evenemang och ha mycket samarbete mellan språkgrupperna. Ett fungerande samarbete vore ytterst viktigt för att undvika att det uppstår motsättningar mellan finsk- och svenskspråkiga elever.

Jag kan inte se att tvåspråkiga klasser, med två språk i samma klass varje lektion, kan fungera. Eller jag tror det om jag någon gång får se det. Då jag skrev min gradu om tvåspråkighet tycktes all forskning jag bekantade mig med rekommendera att man håller språken i sär, dvs. i sina egna kontexter. Som ett levande exempel kan jag berätta att jag talar svenska med våra barn och pappan pratar finska. Sonen, 4 år, kan hålla språken relativt väl i sär och jag tror att det beror just på det att vi haft "ett språk-en förälder"-metoden.

Jag har inte bekantat mig med forskning om tvåspråkiga klasser (två språk parallellt/turvis under samma lektion), så jag kan inte uttala mig om hur barnen då lär sig språken: fungerar det bra eller börjar barnen blanda språken? Det är ju inte enbart frågan om att lära sig nya ord på ett annat språk - man ska även lära sig själva ämnet. T.ex. om man jobbar med begreppet "fotosyntes" så är målet att man lär sig vad det betyder. Blir det då för komplicerat att lära sig dubbla begrepp (på finska och svenska) då många kan ha svårt att komma ihåg olika abstrakta begrepp och svårare ord på sitt modersmål?


Efter dessa funderingar kan jag inte låta bli att ta ställning till ett ärende, som varit på tapeten i min nuvarande hemkommun Ingå. Kommunen med sina ca 5500 invånare är starkt tvåspråkig (ca 54% svenskspråkiga). Nu har kommunfullmäktige beslutat att utreda om man kunde bygga ett tvåspråkigt skolcentrum med årskurserna 1-9 till kommunen. Saken är ju den, att vi för tillfället har en finsk skola med åk 1-6 och tre svenska skolor med åk 1-6. Då eleverna ska till årskurs 7 byter de skola och de flesta börjar då i Virkby.

Nu undrar jag bara att hur kommunen någonsin kan ha råd att bygga ett tvåspråkigt skolcentrum i denna lilla kommun? Jag vet att det finns skolcentrum i mindre kommuner än denna, men då på ett språk. Visst, man kunde spara på transportkostnader då skolskjutsarna inte behövde köra så många så långt. Man skulle inte heller behöva betala någon annan kommun för att de undervisar våra elever i åk 7-9. Men, ett skolcentrum på två språk skulle ändå bli rysligt dyrt. Tänk er alla ämneslärare som borde anställas, dubbelt, eftersom det behövs skilda lektorer för de finsk- och svenskspråkiga eleverna. Inga små lönekostnader där. Och allt material, på två olika språk, som skulle behövas. Och ju större skolcentrum, desto större hyra och större kostnader för underhåll.

Innan man ens tänker så långt måste de som utreder ärendet fråga sig:

- Har vi tillräckligt med barn i kommunen, nu och i framtiden, för att kunna få ett fungerande skolcentrum med tillräckligt många och tillräckligt stora klasser? Ett skolcentrum som inte blir för dyrt när man jämför med nyttan man får?

- Skulle undervisningstimmarna vara så pass många, att lärarna fick sin undervisningsskyldighet fylld?

- Hur skulle rekryteringen av lärare fungera? Kollektivtrafiken är ett skämt här, så hur skulle icke-bilburna lärare ta sig hit?

- Kunde vi erbjuda tillräckligt många valfria ämnen och kurser i åk 7-9?

Och dessa frågor är bara en liten del av allt som måste utredas. Jag tar inte ens ställning till markanvändning, trafikarrangemang etc.

Jag brukar vara mera optimist än pessimist, men nu ställer jag mig väldigt skeptisk till projektet "tvåspråkig sammanhållen grundskola i Ingå". Om vi kanske först kunde få fram lite extra pengar för att kunna rekrytera läkare, tandläkare och munhygienister till kommunen?