10 dec. 2014

Enhetsskolan - från motstånd till samarbete

Jag var nyss på mitt sista närstudietillfälle som hör ihop med ledarskapsmodulen och i januari fortsätter studierna i utbildningsledarskap med förvaltningsmodulen. I detta inlägg kommer jag att skriva om ett av temana som dök upp och diskuterades på det senaste tillfället: vad händer när skolor slås ihop och finns det något positivt att säga om stora enheter?

Till att börja med måste jag säga att jag inte har någon erfarenhet av byskolor eller mindre skolor. Lågstadiet (Mårtensbro skola) jag gick i måste ha haft ca 250 elever, högstadiet (Sökövikens skola) ungefär lika många och Winellska skolan som jag nu jobbar i har ca 750 elever. Jag tar inte ställning till mindre enheters vara eller icke vara, eftersom jag som sagt inte känner till verksamheten. Däremot vill jag lyfta fram några bra och några mindre bra aspekter med enhetsskolor (åk 1-9). Detta från en lärarsynvinkel och då just min synvinkel, eftersom det är klart att någon kan ha helt motsatta åsikter.

Jag började jobba i Kyrkbacka skola (åk 1-6) i Kyrkslätt i augusti 2005. Jag fick veta att skolan under följande läsår ska genomgå en stor förändring då åk 1-6 slås ihop med vår granne, Kyrkslätt svenska högstadium. Rektor Mikael Flemmich berättade om det under anställningsintervjun och förutspådde att de två kommande åren blir tuffa med renovering, tillbyggnad och sammanslagning. Han menade att bara vi klarar det så kommer det att bli jätte bra. Visionen om en enhetsskola och arbetet mot det målet hade tillkommit redan ett antal år tidigare, men jag skriver om den biten av processen som jag själv varit med om. 

Jag minns väl vilket motstånd sammanslagningen mötte. Det jag kommer bäst ihåg är när vi lågstadielärare fick veta att skolan ska ha ett gemensamt lärarrum. Vårt lärarrum skulle förvandlas till ett klassrum och vi var tvungna att flytta in i högstadielärarnas lärarrum. Argumenten mot det nya arrangemanget var många: en del tyckte att avståndet blev längre, någon ansåg att den inte längre hinner dricka kaffe på rasten och jag tänkte att vad om de där ämneslärarna inte alls vill ha oss i sitt lärarrum...

När vårt lärarrum sedan skulle tömmas så vägrade vi fortfarande att flytta till högstadiets lärarrum. I stället radade vi upp soffor, stolar och några bord i ett nytt klassrum, som just då användes mest som ett förråd. Där satt vi och muttrade om hur allt var bättre förr och jag som helt ny i huset drogs glatt med i diskussionerna (utan att ens veta hur det varit förr!). Till sist måste vi ge med oss då rektorerna sade att vi inte får ha kaffe- eller vattenkokare i något annat utrymme än lärarrummet. Vilket ju var ett svepskäl, men ett fungerande sådant, eftersom de allra flesta sedan började gå till det gemensamma lärarrummet. Efter sommarlovet väntade dock en trevlig överraskning på oss: skolans rektorer hade jobbat sena timmar för att inreda ett nytt lärarrum. Där fanns nya soffor, stolar, bord och skåp, fina blommor, ett konferensrum och ett nytt kafferum. Nu hade ingen längre "sin egen sittplats" i lärarrummet och det kändes som att vi fick en fräsch start på det nya läsåret.

Nu när jag tänker tillbaka på vår vägran att slå ihop lärarrummen så kan jag inte annat än skratta åt hela grejen. Att man kunde vara fjantig! Det gemensamma lärarrummet har visat sig vara det bästa som kunde hända i vår skola. Det finns nästan mitt i skolcentrum och är stället där man vill vara på rasterna. Inte hinner man ju varje rast, men så ofta som möjligt för att ta sig en kopp kaffe och snarvla med kollegor.

Jag måste tillägga att då när sammanslagningen av lärarrummen skedde så kändes vårt agerande inte alls fjantigt eller irrationellt. Saken är ju den att människor, då de känner sig otrygga eller rädda pga. en kommande förändring, inte handlar värst rationellt. När man sedan inser att det inte längre går att kämpa emot så ger man upp, gör ett litet "sorgearbete" och börjar sedan se framåt och så småningom utveckla något nytt, som även kan vara något mycket bättre än det gamla.

Från B-byggnaden (det gamla lågstadiet) ser man ut över A-byggnadens
(gamla högstadiets) tak. Eftersom byggnaderna ligger vägg i vägg känns det konstigt
att tänka sig att ett samarbete mellan stadierna just inte existerade för tio år sedan.

Det finns många goda sidor med enhetsskolor och jag kommer här att räkna upp några, i slumpmässig ordning:
  • klasslärarna har läst mycket pedagogik och ämneslärarna kan få goda idéer av dem
  • ämneslärarna är experter på sina ämnen och klasslärarna kan få mycket stöd av dem
  • i en stor skola finns det flera som man kan "rycka i ärmen", som kan hjälpa till och som man kan samarbeta med 
  • det finns flera speciallärare och specialklasslärare som man kan fråga om råd
  • den sammanlagda mängden kunskap och arbetsår blir enorm i en stor skola -> enorm resurs!
  • man får med större sannolikhet jobba med det man gillar mest (dvs. jag behöver inte pina mina elever med dålig musik- och slöjdundervisning eftersom vi har duktiga ämneslärare som kan ta hand om de bitarna)
  • en stor skola får mera pengar och således är det lättare att "spela" med de pengarna och t.ex. skaffa nytt, även lite dyrare material om man under ett år prutar på något annat
  • äldre och yngre elever ges möjligheter att jobba tillsammans med olika projekt och lära känna varandra
  • stora och små elever samsas om samma utrymmen och lär sig att respektera varandra
  • det finns bra möjligheter till att skapa ett system med vänklasser, så att klasserna träffas några gånger per termin (t.ex. på temadagar)
  • nya, kreativa samarbetsidéer ploppar upp ofta
  • man hittar alltid någon eller några som tänker lika och som man kan planera och utveckla verksamheten tillsammans med
  • om man har behörighet och vilja så får man undervisa över gamla stadiegränsen, vilket är både utmanande och skoj - det ger bra variation i arbetet och en större förståelse för eleven som individ

Några mindre bra aspekter (men sådana som kanske går att råda bot på!) med enhetsskolor är:
  • att en stor skola är som ett oceanfartyg dvs. om man vill ändra riktning så kan det ta rätt så länge innan man är inne på den nya kursen
  • att det finns en risk för att man "gör för mycket", t.ex. är med i väldigt många olika projekt som kräver rätt mycket tid och då kan lärarna känna att de inte har tid med något. Men, det går att åtgärda i och med att man kan finslipa läsårsplanen alltid inför ett nytt läsår - Vad vill vi göra? Vad ska vi satsa på? Vad kan vi lämna bort? Behöver alla vara med på allt eller räcker det med att de ivrigaste testar och berättar sedan om sina upptäckter för de andra?
  • ju fler kommunikatörer, desto större risk för att det brister i kommunikationen, men det kan det göra även i mindre enheter. Om man har gemensamt överenskomna kommunikationskanaler så ska alla ta sitt ansvar och se till att de får den info som de ska få. Om man t.ex. beslutat att e-posten är ett arbetsredskap som ska användas och man vet att det kan dimpa ner viktiga ärenden i inboxen så är det oproffsigt av en lärare att säga att han/hon inte läst sin e-post på en vecka. 
  • möteskulturen måste ses över i det skedet då skolor slås ihop: vilka lärare ska vara med på vilka möten och varför? När man hittar ett system som fungerar är "onödiga" möten inget problem längre. (Detta med onödiga möten kan ju i och för sig vara ett problem i vilka arbetsgemenskaper som helst.)

Nu när jag kommit till slutet av mitt inlägg ser jag att de positiva sidorna är betydligt fler och då har jag inte ens räknat upp alla, utan de jag först kom att tänka på. Om texten väcker frågor eller tankar för eller emot så är det fritt fram att skriva i kommentarsfältet.