Små lampor som tänds

Idag hände det. Vi har jobbat med uppställning (subtraktion med lån) i några veckors tid och det har känts sååå svårt. Konkret material, individuell handledning, allt har testats. Det var nästan så att jag ville ge upp... Vi jobbade med uppställning senast i slutet av förra veckan. I tisdags hade de andra matteuppgifter pga. vikarie, så det blev en "uppställningspaus" på sex dagar. Att ta paus och låta huvudet vila kan är också effektivt för inlärningen, vilket bevisades idag.

 

Alla fick övningsuppgifter, subtraktion med lån. Jag satte mig med några elever, plockade fram tiobasmaterialet och så jobbade vi tillsammansmed uppgifterna. Andra arbetade självständigt eller tillsammans med ett par och klurade på uppgifterna gemensamt. "Nu fattade jag!" "Nu vet jag hur man gör!" hördes några gånger. Små lampor som tändes. Så småningom, när eleverna blev färdiga med sina uppgifter, kom de och visade sina svar för mig. De hade förstått! Spontant började de som blivit färdiga gå omkring i klassen och hjälpa sina klasskompisar. Stämningen lyfte helt tydligt under lektionens lopp. I slutet av timmen bad jag eleverna visa tummen upp om de kände att de nu vet hur man gör då man räknar subtraktion med lån. Ingen visade tummen ner och några hade tummen "mittemellan". Så roligt för mig, och dem själv, att se!

De bästa stunderna för lärare, eventuellt också för elever, är sannolikt de när man ser att man lärt sig något svårt för att man orkat öva...