Årskurs 1 utan läseböcker

Gårdagens Educa-eftermiddag och en diskussion med speciallärarkollegan Lotta Bäck fick mig att fundera på läs- och skrivträning i årskurs 1.

Vi lärare i ettan valde att inte använda traditionella läseböcker, eftersom vi tyckte att det inte fanns någon serie just då som vi ville använda. (På Educa presenterades däremot den nya serien "Busfarfar" för åk 1-2 som verkar intressant.) Istället tänkte vi att vi skriver egna texter tillsammans med eleverna och de texterna får sedan fungera som läsläxor. Utöver det skulle vi ofta gå till skolans bibliotek så att eleverna kunde låna sådana böcker som de själv är intresserade av och som de kan läsa i skolan eller hemma. Jag hade läst en artikel om en "läseboksfri etta" i Helsingin Sanomat och förra våren mejlade jag lärare Merja Kuosmanen vars arbetssätt presenterades i artikeln. Merja är lektor/klasslärare i övningsskolan i Savonlinna och har utarbetat en modell för hur jobba utan läseböcker i åk 1. Jag fick många bra tips av henne och det kändes som att vi också ville testa ett liknande arbetssätt. 

Det blev så att vi i år istället för läseböcker jobbar med Sagoskogen. Idén till Sagoskogen fick jag från min sons förskola. Jag vet inte desto mer hur de i förskolan jobbar med sin sagoskog, förutom att det varje vecka flyttar in ett djur som börjar med veckans bokstav, t.ex. Vargen Ville osv. 

Så här såg Sagoskogen ut i november. Nu har den vuxit österut, trollkarlens slott har
tillkommit i nordost, likaså en liten stad i i det sydöstra hörnet av skogen.

I min klass har vi gjort så här:

På måndagens första lektion skriver vi en berättelse tillsammans i klassen. Jag ställer frågor och leder in eleverna i veckans berättelse, de kommer med svaren. Eleverna har helt härlig fantasi! Ibland uppstår det diskussion om något i berättelsen som verkar knasigt (t.ex. Kan grodor äta hästar? Hur gamla blir katter?). Eleverna har blivit duktiga på att acceptera varandras förslag och jag ser till att alla som vill säga något till veckans berättelse får göra det. När berättelsen är färdig skriver jag tre differentierade läsläxor till den (kolla bilden nedan). 

"Måndagsberättelsen" som alltid handlar om veckans djur.

I början av hösten skulle alla välja minst en läsläxa, men nu då många gjort framsteg med läsningen ska de välja minst två läxor. Läxan ska läsas högt för en vuxen hemma och den som vill kan också skicka läxan till mig som röstmeddelande via WhatsApp. Det är jätte kul att få elevernas läxor inlästa. Jag har lagt märke till att det leder till lite mera lästräning eftersom eleverna sällan vill skicka sin första version till mig. De övar först en eller några gånger sin läxa innan de läser in texten och skickar den till mig. Det jag ännu inte kunnat lösa är vilken tid jag kan skriva svar och tacka för läxan. Brukar få många läsläxor på måndag kväll och hinner lyssna på dem kring kl. 21 eller följande morgon och då kanske föräldrarna inte vill ha mina svarsmeddelanden plingande på sina telefoner...  

Nu efter jullovet har klassen börjat få en ny berättelse på onsdagar som knyter an till veckans djur. Den texten läser eleverna som läxa (den förkortade versionen med fet stil eller hela berättelsen) till följande dag. Hittills har jag hittat på berättelserna hemma med min son, men jag hoppas på att hinna skriva åtminstone några av de kommande berättelserna tillsammans med klassen. Jag tror på att ju mera vi skriver (och läser) berättelser tillsammans, desto bättre blir eleverna på att se strukturen i berättelser och hitta på egna historier. 

Jag planerar att sammanställa våra texter och bilder till en digital bok i Book Creator. Vore så kul att det vi nu tillsammans skapar skulle bli något mer bestående än en plansch på en vägg och lite inlimmade texter i elevernas läshäften. Får se om det blir av.

Onsdagens berättelse om grodan Gustavs äventyr

Vi har använt Sagoskogen på olika sätt under läsårets gång: i modersmål, bildkonst och "sociala färdigheter". I början av hösten när vi behövde jobba lite extra med hur vi är mot varandra skickade Råttan Rurik brev åt oss och frågade om vi kan hjälpa honom. Rurik visste inte riktigt hur man är en god kompis och vi i klassen skrev svar där vi berättade hur han ska göra och vad han kan säga. Eleverna var duktiga på att instruera råttan, som senare skickade ett nytt brev åt oss där han berättade att han fått kompisar.

På en bildkonsttimme skapade eleverna fina bilder med temat "På bottnen av Ynglet Yrsas damm".

Gällande skrivträning så satsar vi på att hitta skrivflyt. Rättstavningen hinner vi fundera på senare...och därför tror jag att vi inte kommer att skriva diktamen längre (vi skrev kanske fem gånger diktamen under hela hösten). Om nu professorerna och lektorerna i modersmål vid Pedagogiska Fakulteten säger att diktamen är rätt så bortkastad tid så ids jag inte gå emot deras rekommendationer :). Jag vill att mina elever ska våga producera egna berättelser oberoende av eventuella stavfel. En del elever är måna om att få sina texter rätt från början och då hjälper jag givetvis med rättstavningen. Jag är nöjd om mina elever (med eller utan vuxenstöd) kan hitta på egna historier och klarar av att få in mellanrum mellan orden. Stora bokstäver, punkter, utrops- och frågetecken funderar vi på efter hand.  

Hade tänkt att jag till nästa läsår kanske skulle utarbeta olika uppgifter i vilka vi övar rättstavning tillsammans med Sagoskogens djur, t.ex. Ugglan Ulriks u- och y-övningar, Åsnan Åskblixts å- och o-övningar osv. Men när speciallärarkollegan Lotta sade igår att det kunde räcka med att börja fundera på rättstavning först i årskurs 4 så får jag ta mig en funderare. Vad är viktigare: att eleverna kan uttrycka sig i skrift eller att de inte kan, men att de stavar rätt? För mig är svaret självklart.

Jag vet inte om Sagoskogen går att reproducera med någon annan förstaklass i framtiden, men den har fungerat väldigt bra hittills med denna klass, åtminstone ur min synvinkel. Eleverna har också verkat riktigt ivriga och intresserade av att se vad som kommer att hända i skogen. Det vore intressant att få höra föräldrars tankar och åsikter om hur metoden fungerat "utåt".