Att möjliggöra lärande

En av mina f.d. kollegor, numera pensionär, hade en härlig inställning till att använda IKT i undervisningen. Hon sade något i stil med att "int kan jag ju själv något, men eleverna kan så de får nu hålla på och lära varandra". Eleverna i den klassen skrev dokument, infogade bilder, skapade presentationer och annat, så som man gjorde för ett antal år sedan. Även om läraren upplevde att hon själv inte kunde, så utgjorde det inget hinder för elevernas lärande.

I den nuvarande läroplanen finns det en del komponenter som kan kännas svåra att implementera. Exempel på sådana är

• att kunna baka in mångsidiga formativa bedömningsmetoder på ett naturligt sätt i undervisningen
• själv- och kamratbedömning som främjar lärandet
• skapande av temahelheter utifrån målen och kriterierna i läroplanen
• förhållandet mellan kompetenser och kunskap
• kreativt skapande mha. digitala verktyg (t.ex. film, making) 
• programmering 

Själv tampas jag mest med kompetenser vs. kunskap, men den nöten ska jag försöka knäcka i ett senare inlägg. Det här ska handla om hur man kan ha eleverna att jobba med programmering även om man själv som lärare inte är så insatt i olika program.

I torsdags var jag på min tutordag bl.a. i en klass i åk 6. Ett av läsårsmålen för läraren i den klassen är att eleverna uppnår målen i den kommunala IKT-planen. Det här är viktigt eftersom IKT-planen har en tydlig progression från åk 1 till 9. 

Klassen hade inte ännu jobbat med programmering under sexan, så det skulle vi titta på tillsammans. Tanken var att de jobbar i par i nya Scratch 3.0. De elever som tidigare programmerat i Scratch, endera hemma eller med annan lärare, ställde sig på rad och sedan parade klassläraren ihop eleverna så att varje par bestod av en som kan och en som övar. Det visade sig att halva klassen redan tidigare jobbat med Scratch, så att para ihop eleverna gick väldigt fort. Målet var att eleverna övar att programmera i Scratch. Introt såg ut så här: 

• den som inte programmerat i Scratch sitter vid datorn, "experten" sitter bredvid och hjälper till
• gå till sidan https://scratch.mit.edu
• skapa ett program som har en bakgrund och minst två sprajtar som rör på sig och säger något (det här var vägledning, ifall de fick andra idéer var det fritt fram att utgå från dem)

Eleverna jobbade väldigt fint tillsammans och det var fint att se hur "experterna" hjälpte sina arbetspar. Vi avslutade lektionen med en kort diskussion om varför det är bra att kunna grunder i programmering. Jag tog lampor med rörelsesensorer som exempel: de tänds då sensorn känner av rörelse, inte för att det är något magiskt med lampan. Omkring oss finns det allt fler prylar och funktioner som är programmerade på olika sätt. Kommentarer som eleverna hade var bl.a.:

- vi behöver kunna programmera robotar så att de kan göra olika jobb

- man kan börja jobba som programmerare

Klassläraren sade till sina elever att de kommer att fortsätta programmera i Scratch med samma par, så att de får öva vidare (och utan en tutorlärare i klassen, hurra!). Igen ett fint exempel på lärarskap som möjliggör lärande, trots att det eleverna jobbar med är utanför den egna komfortzonen. 

På vägen hem funderade jag att det är så viktigt att förstå att en lampa som tänds automatiskt gör det för att den är programmerad att göra så, inte för att en liten tomte bor inne i lampan (så som en elev i ettan föreslog i höstas). Att förstå att det finns olika program runtomkring oss är kanske det första steget på vägen att få eleverna att bli producenter, istället för att enbart vara konsumenter i vår digitala värld.

Ifall du vill ta en titt på Scratch 3.0 så kan den här Thinglink-bilden hjälpa dig att komma igång: