4 mars 2017

Förändring är inte helt lätt

Här i veckan råkade jag träffa en av klassens föräldrar i korridoren, hon var där för att hämta sitt barn från eftis. Jag hade haft en lång dag med mycket att göra och med en dålig nattsömn i bagaget kände jag mig aningen upphängd och nersläppt. Vi snackade en stund om lite allt möjligt, bl.a. ett tabellförhör som gått bra, men även mycket annat. Det som gjorde mig glatt överraskad var när föräldern sade att det är så fint när vi gör nya, moderna grejer i skolan, bl.a. programmerar. Sådant behöver man höra ibland när man är trött och tveksam.

Att utveckla och utvecklas är både roligt och intressant, men ibland även tungt och krävande. Man läser nya läroplanen och ny forskning, funderar över hur man kunde få det nya att passa ihop med det gamla. Insikten att inte kunna ta in nytt utan att lämna bort eller ändra på något gammalt. Frågor som 
"Vad är viktigt?", "Vad ska man behålla?", "Vad kan man förändra?", "Vad kan man helt slopa?" kretsar ofta i tankarna. 

 

Ibland har man lust att slänga hela nya läroplanen i väggen och återgå till det gamla. Tydliga ämnesgränser, en massa böcker och häften, diktamen, handstilsövningar, summativa prov och test, elever som bara sitter tyst på sina platser och jobbar med sina egna uppgifter. Varför? Jo för att det är något man varit van vid, något som känns tryggt.

Gillade jag sådana lektioner under min egen skoltid? Nej. De var tråkiga och deprimerande. Värst var det med de strängaste lärarna, de som fick en att känna sig misslyckad jämt. Det bästa under lågstadietiden var när vi ibland fick göra grupparbeten om olika teman som vi dels fått välja själv. Att gå till skolans bibliotek, leta efter de faktaböcker som hade svar på våra frågor och sitta ner och diskutera projektet och våra fynd med resten av gruppen, det var det bästa under den tiden. Det näst bästa var att hitta på små fuffens för att hålla tristessen i schack. Och då var jag ändå en av dem som tyckte om att läsa, skriva och räkna. Undrar hur de av mina klasskompisar som hade andra intressen kände sig? 

Så kanske vi ändå inte återgår till det gamla. Jag skulle inte stå ut i mer än några dagar. Undrar hur länge mina elever skulle trivas?


P.S. Martti Hellström skrev för några år sedan ett läsvärt inlägg om den nya läroplanen och det som den medför: http://pedagogiikkaa.blogspot.fi/2014/12/ops-2016-tulee-oletko-valmis.html

3 mars 2017

MAKE-projekt

Strax före sportlovet fick jag veta att jag och en av mina kollegor, Victoria Lindroos, blivit valda till pilotlärare i ett nytt making-projekt. Projektet går under namnet "MAKE: Making som ett ämnesövergripande tema i den finländska skolan" och det är Linda Mannila som håller i trådarna för projektet, som finansieras av Utbildningsstyrelsen. 

Enligt projektbeskrivningen är målsättningen att utreda hur making – eller skaparkultur – kan användas som ett ämnesövergripande arbetssätt i vår skolmiljö, genom att utgå från erfarenheter i andra länder samt ta fram och utvärdera olika typer av aktiviteter. Pilotlärarna får tillsammans under rådgivning och handledning utveckla och förverkliga making-relaterade lektionshelheter inom ämnen såsom omgivningslära, matematik, fysik, slöjd, musik och bildkonst. Projektet gör det möjligt att köpa in sådan utrustning (t.ex. 3d-printer, elektronik, robotar, etc) som behövs för att möjliggöra de aktiviteter som lärarna vill utvärdera.  

Är väldigt glad över att få vara med i projektet, tror att det kommer att passa mina nästa års treor och mig som hand i handske! 



12 feb. 2017

Konkretisera multiplikation

Nyss fick min 7-åring för sig att han vill lära sig multiplikation, så vi plockade fram lego-lådan och började räkna potatisar. Vi gjorde samma i klassen i tisdags, men då använde vi multilinkklossar. Jag bloggar här helt kort om legon som konkret stödmaterial, eftersom de allra flesta har legon hemma som går snabbt att plocka fram när man jobbar med multiplikations- eller andra matematikuppgifter.

Bonden och potatisarna 

Det var en gång en bonde, som hade potatis i källaren. Bonden hade en stegmätare, så hon försökte gå mycket varje dag. Bonden gillade fisksoppa.

 
  
Uppgift 1. Bonden behöver åtta potatisar till sin fisksoppa. Bonden går fyra gånger till källaren. Varje gång hämtar hon upp två potatisar. Hur många potatisar har hon då sammanlagt? 

Uppgift 2. Bonden ska få gäster så hon lagar en lite större fisksoppa. Hon behöver tolv potatisar. Hon går tre gånger ner till källaren. Varje gång hämtar hon upp fyra potatisar. Hur många potatisar har hon då sammanlagt? 


Nollans tabell kan även förklarars med hjälp av legon. 

 

Uppgift 1. Bonden skulle vilja göra en liten fisksoppa. Till soppan behöver hon fyra potatisar. Tyvärr är bonden så trött att hon inte orkar gå ner till källaren för att hämta potatis, så det blir noll potatisar och ingen fisksoppa den dagen.

Uppgift 2. Bonden vill göra en fisksoppa. Idag är bonden väldigt tankspridd. Hon går fyra gånger ner till källaren bara för att se att potatisen är slut. Det finns noll potatisar i källaren, så det blir ingen fisksoppa den dagen heller. 


(Tror att jag ska börja samla ihop en liten lego-uppsättning till klassen, som vi kan använda på mattetimmarna.)  

1 dec. 2016

Små lampor som tänds

Idag hände det. Vi har jobbat med uppställning (subtraktion med lån) i några veckors tid och det har känts sååå svårt. Konkret material, individuell handledning, allt har testats. Det var nästan så att jag ville ge upp... Vi jobbade med uppställning senast i slutet av förra veckan. I tisdags hade de andra matteuppgifter pga. vikarie, så det blev en "uppställningspaus" på sex dagar. Att ta paus och låta huvudet vila kan är också effektivt för inlärningen, vilket bevisades idag.

 

Alla fick övningsuppgifter, subtraktion med lån. Jag satte mig med några elever, plockade fram tiobasmaterialet och så jobbade vi tillsammansmed uppgifterna. Andra arbetade självständigt eller tillsammans med ett par och klurade på uppgifterna gemensamt. "Nu fattade jag!" "Nu vet jag hur man gör!" hördes några gånger. Små lampor som tändes. Så småningom, när eleverna blev färdiga med sina uppgifter, kom de och visade sina svar för mig. De hade förstått! Spontant började de som blivit färdiga gå omkring i klassen och hjälpa sina klasskompisar. Stämningen lyfte helt tydligt under lektionens lopp. I slutet av timmen bad jag eleverna visa tummen upp om de kände att de nu vet hur man gör då man räknar subtraktion med lån. Ingen visade tummen ner och några hade tummen "mittemellan". Så roligt för mig, och dem själv, att se!

De bästa stunderna för lärare, eventuellt också för elever, är sannolikt de när man ser att man lärt sig något svårt för att man orkat öva...

 




12 nov. 2016

Flow i klassrummet

Precis som i alla yrken finns det ibland stunder och dagar i läraryrket då inget går som planerat. De stunderna ger en kanske några gråa hår eller får en att fundera på vad man egentligen sysslar med. Sedan finns det också stunder då allt blir bara helt perfekt, utan att man på något sätt "planerat" det. Det bara sker. I torsdags hade vi en sådan lektion efter lunch och den stunden vill jag minnas länge så skriver om den här.

Vi hade haft min f.d. kollega Pia på besök i klassen på förmiddagen. Pia leder IKT-arbetsgruppen i Storängens skola och hon var intresserad av att se hur vi använder digitala medier som stöd för lärande. Under första timmen hittade vi på en fortsättning till Sagoskogsberättelsen och sedan läste eleverna in sin läsläxa i Seesaw. Pia kände inte till Osmo så under andra lektionen fick eleverna visa för Pia vad allt man kan öva med hjälp av de olika spelen som finns till Osmo. 

På torsdagar brukar jag renskriva Sagoskogsberättelsen under förmiddagens raster, men nu hade vi mycket att diskutera med Pia så jag hann inte. Därför inledde jag lektionen efter lunch så här:
- Den här lektionen hade jag tänkt att vi fortsätter med rymdforskningen, men jag måste renskriva Sagoskogsberättelsen. Det betyder att jag inte kan gå runt och hjälpa er med forskningen.
- Vi kan forska i alla fall!, löd elevkommentarer.
- Men då kan ni inte be mig om hjälp nu eftersom jag måste få texten färdig så att ni får den hem idag.
- Vi kan hjälpa varandra, fortsatte eleverna.

Två forskarpar kom fram till att de behöver min hjälp för att forska vidare, så de fick andra uppgifter att jobba med. (Det var fint att se att de hade en förmåga att reflektera över sina färdigheter och välja uppgifter som de kunde jobba med på egen hand.) 

Eleverna grävde fram sitt material, satte sig med sina forskarpar och började arbetet. De har själv fått välja vad de vill forska om inom rymdtemat. Ett par forskar om supernovor, ett annat om meteoriter, ett tredje om Jupiter osv. I planeringsskedet hade jag tänkt styra upp arbetet så att alla par skulle forska om någon planet, eftersom jag då skulle ha lättare att skriva stödfrågor åt dem. Men eleverna var så ivriga att få lära sig om allt möjligt annat också än enbart planeter, så de fick fria händer att välja forskningsobjekt. Vi har övat forskning redan på ettan och tidigare på tvåan, så det blev intressant att se hur eleverna klarar sig när forskningen är "friare", utan stödfrågor.    

Medan jag renskrev Sagoskogsberättelsen kunde jag höra bl.a. följande små dialoger mellan eleverna:

- Hej hur stavar man komma?
- K-O-M-M-A.

- Hur fick man en bild hit?
- Jag vet, jag kan visa!

- Vad var adressen ti de där bilderna som man får använda?
- Pixabay.com

- Hur stavar man gick?
- G-I-C-K

- Hej Minttu, vi får int det här...
- Nä, nä, jag veeet hur man ska göra, titta så här!

- Kan nån hjälpa mig att flytta den här texten?
- Jo, jag kan!

Att som lärare sitta där och betrakta det som skedde var så fint. Vi har tillsammans jobbat så mycket med att eleverna ska se varandra som resurser, vilja hjälpa varandra, ta ansvar för sina uppgifter, inte ge upp, tänka själv och vara vänliga mot varandra. I den stunden visste jag att vi redan kommit ganska långt på den vägen. 

Och jag som hade lite dåligt samvete för att vara tvungen att säga att jag inte kan hjälpa dem med forskningen just då. Helt i onödan.